Grattis till 30-års jubileet! Hur kommer ni att fira?

– Vi ska fira med ett extra maffigt jubileumsnummer på temat Eufori/Melankoli. Sedan blir det lite olika evenemang i höst, är tanken. Det finns planer på att dramatisera en novell ur Karavan som består enbart av repliker (ur ett avslöjande polisförhör), och planer på att tonsätta andra texter vi har publicerat. Vi ska också ha fest, förstås! De litterära upptågen kommer inte bara att äga rum i Stockholm, utan förhoppningsvis även i Göteborg, Malmö och Korpilombolo.

Karavan är en riktig institution bland Sveriges kulturtidskrifter. Varför har tidskriften sin speciella inriktning?

– I Karavan lyfter vi fram litteraturen från Afrika, Asien och Latinamerika. Det finns en skattkammare av oöversatta berättelser, litteraturen från den delen av världen har legat i skugga så länge. Och fortfarande är det mycket lite som når oss, inom den översatta litteraturen råder en stark anglosaxisk dominans. På det viset går vi miste om stora författarskap. Därför vill vi med Karavan, förutom att presentera författare med artiklar och intervjuer, rent konkret bidra till ökad översättning. I varje nummer publicerar vi nyöversatta noveller och dikter – en ansenlig del av vårt material är skönlitterärt. Jag tror att vi i denna oroliga värld helt enkelt behöver varandras berättelser. Litteraturen är unik i det att en röst talar direkt till en annan, genom sekler, över kontinenter.

Kommer du att tänka på något särskilt minnesvärt från de här 30 åren?

– Åh, det finns ju så många minnen att lyfta fram! Om jag ska välja ett får det bli från en resa ut i världen. Har ju rest en hel del som redaktör, till litteraturfestivaler och mässor, på reportageresor och i samband med Karavans internationella projekt. Ett av de starkaste minnena är från en poesifestival i Medellín i Colombia. Bakom den festivalen står en tidskrift som heter Prometeo, och de startade festivalen – som är ungefär lika gammal som Karavan – som en motvikt till det våld, både politiskt och kriminellt, som härskade över staden.

– I början var festivalen liten, det var mest lokala poeter som medverkade och man anordnade poesiuppläsningar ute på stadens gator. Med tiden växte festivalen, poeter kom från hela Latinamerika och så småningom från hela världen. Jag var där 2001, och några av Kinas, Sydkoreas och arabvärldens allra främsta poeter var inbjudna då. Det var fint att se, att det allra bästa i poesiväg erbjöds stadens ungdom. För det var just unga människor som kom och lyssnade, det var som ett enormt sug efter att samlas och lyssna till poesi. Jag minns en ung kille jag intervjuade, han menade att poesin var som syre för stadens invånare, att de glömde våldet för en stund och kände att de inte längre var ensamma utan en del av världen.

Under festivaldagarna följde jag också med poeter som läste ute på fängelser och barnhem. Poesin var överallt i staden. På utomhusteatern samlades flera tusen människor sista kvällen. Jag är lycklig över att ha fått uppleva denna hyllning till fantasin och freden, denna poesins fest.

Förra året gjordes webbplatsen om och byggdes bland annat ut med en webbshop. Har det ändrat något i arbetet?

– Tack vare den nya fina hemsidan vi fått genom Kates försorg kan vi presentera numren och andra skrifter vi publicerat på ett både utförligt och stiligt vis. För oss är den tryckta tidskriften huvudsaken, men vi publicerar nu också en del texter på nätet. I varje nummer av Karavan har vi en stor avdelning för recensioner, och på nätet har vi lagt upp dessa texter från drygt tio år tillbaka och ska fortsätta ännu längre bak i tiden. Samlat på det här viset skapar vi en förnämlig vägvisare till den samtida svenska utgivningen av utomeuropeisk litteratur.

– Sedan är det ju fantastiskt med betalningsfunktionen, det känns som lyx för oss. Att någon som beställer ett nummer eller en prenumeration direkt kan betala, och så ramlar penningen bara in hos oss utan att vi behöver göra något!

Se mer av designen för tidskrift och webbplats i caset eller på Karavans webbplats.